Spår i snön

Selma gick ut ur bilen och tar sin väska från bagageluckan. Direkt fick hon en känsla av obehag och oro. Det brukade hon få när hon var hos farmor och farfar men denna gången var det extra mycket. Hon hade aldrig tidigare åkt dit ensam, utan hennes föräldrar hade alltid varit med. Detvarnågot som hon inte gillade med det gamla huset ute på landet. Där var det alltid så mörkt och man kunde inte ens se det närmaste huset.

De hjälptes åt att bädda sängen och att packa upp Selmas väska. När det var klart gick dem ner och satte sig framför tvn. Efter att  programmet var slut skulle farmor börja laga maten men upptäckte snabbt att hon hade glömt köpa tomater sist de va roch handlade.

- Selma, vill du följa med och handla eller du stannar här så länge? ropade farmor.

- Jag stannar här, sa Selma även om hon inte gillade tanken på att vara helt ensam i huset.

Det var inte speciellt långt till affären och eftersom det var kväll skulle de tinte heller vara så många där så Selma tänkte att det skulle gå snabbt. Det borde inte ta mer än en halvtimme innan dem skulle vara tillbaka. Hon sa hejdå till farmor och farfar så länge och satte sig med boken hon hade med sig. Efter bara några minuter ringde telefonen. Selma tvekade om hon skulle svara men bestämde sig för att låta det vara. Efter bara några minuter till ringde den igen och hon gick långsamt fram till telefonen och stannade upp en sekund precis innan hon tog upp den. Hon satte telefonen mot örat men det var ingen som svarade utan det hördes bara en massa brus. Hon la snabbt på telefonen och satte sig för att fortsätta läsa istället Men hon kunde inte riktigt släppa det konstiga samtalet. Hennes känsla av oro hade blivit ännu större nu och hon tittade sig osäkert runt även om hon visste att det bara var hon hemma. Hur mycket hon än försökte tänka på annat kom oron hela tiden tillbaka. Hon tittade på klockan för att se om det snart hade gått en halvtimme ochdemskulle komma tillbaka mendemhade inte gått mer än fem minuter.

Tystnaden i huset gjorde att hon knappt vågade andas. Hon tittade sig om ännu en gång och denna gången fastnade hennes blick på tvn. För att det inte skulle vara så tyst satte hon på den även om hon inte ville kolla. Det kändes lite bättre men hon hade fortfarande en känsla utav att hon inte var helt ensam, som att någon kollade på henne. Hon blev bara mer och mer oroligt ju längre hon satt där så hon tittade på klockan i hopp om att hon inte skulle behöva sitta där så länge till men det var fortfarande tio minuter kvar tills farmor och farfar skulle komma tillbaka. Minuterna började kännas allt längre och längre när hon satt där och tittade på klockan. Plötsligt knackade det på fönstret och Selma flög upp ur soffan och hennes hjärta började slå hårdare och snabbare. Även om hon var väldigt rädd gick hon fram till fönstret och såg spår i snön. Hon tog snabbt några steg ifrån fönstret och stannade bara där och stirrade ut. Då ringde det på dörren och Selma blev så rädd att hon skrek rakt ut.

- Selma det är bara vi. Farmor glömde ta med sina nycklar, hörde man farfar säga utanför dörren.

Selma tog ett djupt andetag av lättnad och gick snabbt för att öppna dörren. 

- Så det var ni som ringde precis efter att ni hade gått? frågade Selma tveksamt efter att dem kommit in.

- Nää vi ringde inte men det kan ha varit en telefonsäljare, svarade farfar.

- Men ni knackade väl på fönstret nu för att ni skulle kunna komma in? Ni hade ju glömt nycklarna, sa Selma men denna gången var hennes röst darrigare än förra gången och hon var inte riktigt säker på om hon ville ha svar på sin fråga eller inte.

- Vi kom precis och ringde på dörren direkt, förklarade farmor.

Selma stelnade till för några sekunder och kunde inte röra ett finger. Sen gick hon till fönstret och kollade ut igen bara för att vara säker på att hon hade sett rätt. Det hade hon, utanför fönstret såg man tydliga spår i snön som ledde fram till huset.